Sälen

Av någon anledning har jag alltid haft en önskan att få komma till ett vinterlandskap i Dalarna och när jag erbjöds att följa med till Sälen tackade jag ja till familjen Erik.
Jag anslöt i mitten på veckan och det var en lång tågresa men jag njöt av att se olika landskap fara förbi. Sista biten var buss mellan Mora och Sälen och kul att passera alla Vasaloppsorterna och se fältet där starten går.

Jag hade presentats med att få åka hundspann och lite förskräckt blev jag när jag förstod att det var Erik eller Mareike som skulle köra spannet. Måste tillstå att jag var lite rädd under färden upp på fjället. Vi hade sju hundar i vårt spann och det gick undan. Kändes som man satt  direkt på marken och det skumpade rejält under färden. Var rädd att vi skulle välta.  

Uppe på fjället parkerades hundarna medan vi pausade. Snart skulle det gå utför och då bytte jag hundförare så att jag och Klara åkte med Mareike. Klara tyckte hela äventyret var läskigt och höll för ögonen. Frida njöt i spannet framför oss då Erik kunde "gasa" på. 

På dagarna for familjen upp och ner i slalombackarna medan jag tog lugna promenader.
 Det tog på krafterna att gå i den lösa snön och emellanåt tittade jag på när familjen åkte.
Jag kunde t o m sitta ute med mitt kaffe när jag pausade.

Klara blev duktigare i backarna efter hand men hade kanske avstått något pass. 

Frida for upp och ner i backarna och kunde åka hur mycket som helst.
Vi sammanstrålade till lunch och på kvällen och då kändes det gott med en bastu.

Snön låg packad överallt.

En dag åkte Erik längd men sa "nu förstår jag varför jag aldrig mer ska åka Vasaloppet."
När jag åkte det omvända Vasaloppet med buss är jag imponerad över att alla mina tre söner har åkt Vasaloppet. Tror t o m att ett par av dom åkt mer än en gång.